HUMANISTISK PSYKOLOGI

Humanistisk psykologi är en inriktning i psykologi som tillkom på 1960- och 70-talen. Psykologin präglades då av två andra psykologiinriktningar: behaviorism och psykoanalys. Den ena ansågs mekanistisk och reduktionistisk, den andra – ovetenskaplig.

Den humanistiska psykologin är inställd på att arbeta vetenskapligt varför en hel del oklart definierade psykoanalytiska och psykodynamiska begrepp inte är med. Inriktningen knyter däremot an till fenomenologins vetenskapssyn och dess undersökningsmetoder som transcendental reduktion, intentionalitet och parentessättning.

Den humanistiska psykologins främste teoretiker har varit amerikansk psykolog Abraham Maslow. Han är upphovsman till såväl hela det teoretiska systemet som benämningen humanistisk psykologi.

Maslow har definierat en, för sin tid, helt ny människosyn:
1/ Människan är en psykologisk helhet bestående både i beteenden och i inre psykiska tillstånd.
2/ Människan är av naturen god eller åtminstone neutral.
3/ Människan är en biologisk varelse och liksom andra djur är hon utrustad med en instinktliknande tendens till utveckling.

Före Maslow erkände psykologin två utvecklingsfaktorer: biologiskt arv och påverkan från miljö. Utöver dessa två har Maslow lyft fram den tredje - en inneboende tendens till utveckling av ens inre medfödda psykologiska potential. Insikten om den tredje utvecklingsfaktorn ger humanistisk psykologi prägel av optimism och hoppfullhet.

Med den här nya människosynen har Maslow åstadkommit tre saker: Han har vägrat att endast beskriva människan med behaviorismens inlärningsteorier. Han har avfärdat den freudianska idén om medfödd ondska. Till sist har han också bredat synen på vem vi är som människor.

Den humanistiska psykologin har integrerande ambitioner att förena psykologins experimentella forskningstradition med humanismens huvudprinciper. En av sådana gamla humanistiska principer säger: Inget som tillhör mänsklig erfarenhet är mig främmande.

Maslow strävade medvetet efter en teoretisk referensram som skulle omfatta all psykologi och som med tiden skulle mynna ut i EN enad vetenskaplig psykologi. Den humanistiska psykologin har genom denna ansträngning blivit en förenande teoretisk plattform för andra inriktningar, enskilda sökande psykologer och inte minst för nutidens många forskningsprojekt.

Psykologin bör, enligt Maslow, tillhöra naturvetenskaperna och dess forskningsfält bör inkludera hela spektrum av mänsklig erfarenhet, inklusive den transcendenta, dvs den andliga. I den meningen knyter Maslow an till William James` uppfattning, till Edmund Husserls fenomenologiska metoder och till Carl Jungs praktiska erfarenheter.

Hittills är det just humanistiska psykologin som erbjuder det mest konsekventa och det mest helhetsorienterade psykologisystemet för förståelse av både individ och samhälle. Den är sedan länge ensamt rådande inom organisationspsykologi. Dess idéer finns redan med i utbildningsverksamheter och vinner successivt allt större palts i hälsovården och dess forskning.

Den humanistiska psykologin är ändå dåligt känd och det finns påtagligt många missuppfattningar kring dess teori. På bokmarknaden kan man hitta många överoptimistiska böcker som ger ett falskt intryck av att tillhöra humanistisk psykologi. Till bilden hör även att inriktningen presenteras i skolorna i en grovt förenklad och närmast vulgariserad form vilket snarare vilseleder än bringar kunskap. Märkligt nog tycks humanistisk psykologi vara omringad av fördomar och/eller tystnad.

De intresserade hänvisas till Maslows följande böcker: The Psychology of Science; Motivation and Personality; Towards a Psychology of Being; Eupsychian Management; och Further Reches of Human Nature.