PERSONLIGHETSUTVECKLING

Personlighetsutveckling utgör kärnproblematik i humanistisk psykoterapi, dvs i den psykoterapi som i flera parallella linjer började utvecklas på 1960- och 70-talen.

Begreppet personlighetsutveckling används i två betydelser:
1/ En naturlig utvecklingsprocess som leder till att en ung människa upptäcker, utvecklar och befäster sin identitet. Processen sker under uppväxtåren.
2/ En motsvarande process som dock medvetet sätts igång i vuxen ålder - oftast till följd av att ens liv inte upplevs tillräckligt tillfredsställande.

På den här websidan tas hänsyn bara till den sistnämnda betydelsen av begreppet personlighetsutveckling. Begreppet syftar, som sagt, på människor som i vuxen ålder inleder en process av sökande efter borttappade eller förvridna delar av sin identitet.

Personlighetsutvecklingen omfattar förståelse av hittills upplevda erfarenheter, igenkännande av typiska känsloreaktioner, identifiering av tanke- och beteendemönster, beslut gällande eventuella förändringar och till sist genomförande av den egentliga förändringen. När personen bestämmer sig för en förändringsprocess leder den för det mesta till en viss praktisk omställning i hans/hennes aktivitetsområden och/eller relationer.

Målet är att frigöra sig från oönskade emotionella reaktioner, korrigera inlärda missuppfattningar om vem man är och/eller vad man bör, och till sist att våga leva sitt liv i enlighet med sina innersta målsättningar. Förändringsprocessen bör leda till:
1/ en stabil känsla av tillfredsställelse med hur ens liv utvecklas,
2/ en bestående känsla av meningsfullhet i ens vardag och
3/ en varaktig psykisk balans och välmående.

Att uppnå dessa mål under en relativt kort tid kräver ett medvetet, konsekvent arbete i en noggrant definierad riktning. Processen innebär bl a att klienten tar fram frånvarande eller inaktiva aspekter av sin personlighet och samtidigt tonar ner – åtminstone tillfälligt – de som dominerar. En professionell handledning rekommenderas.

Humanistisk psykoterapi kännetecknas av två grundläggande egenskaper: 1/ humanistisk människosyn och 2/ humanistiskt förhållningssätt. Humanistisk psykoterapi är således ett paraplybegrepp för olika, ibland helt skilda, terapeutiska tekniker som buntas samman genom: 1/ att de används i enlighet med den humanistiska psykologins teori och 2/ att terapeuten utövar det s k humanistiska förhållningssättet till sina patienter/ klienter.

Det gemensamma förhållningssättet har de humanistiska terapeuterna psykologen Carl Rogers att tacka för. Rogers har utarbetat, beskrivit och lanserat den nya terapeutiska hållningen mot patienter som han även kallade klienter. I motsats till den psykoanalytiska skolan har Rogers rekommenderat att bemöta patienterna direkt, aktivt och transparent, eller med andra ord: öppet, uppriktigt och med full acceptans, vilket så småningom har fått namnet ett klientorienterat eller humanistiskt förhållningssätt.

Maslows teoretiska och Rogers mer praktiskt inriktade insatser revolutionerade dåtidens psykoterapi och ledde till en explosion av nya arbetsmetoder. De länge helt dominerande psykoterapierna - behavioristisk beteendeterapi (BT) och freudiansk psykoanalys - fick på 1960-, 70-, och 80-talen en uppsjö av psykoterapeutiska nykomlingar.

Psykologerna upptäckte då tänkandets enorma förändringskraft. Å andra sidan började man också arbeta med känslorna. En del behandlare introducerade hemuppgifter inriktade just på känsloupplevelser. Andra gick i Jungs spår och öppnade för drömanalys och för tolkning av sa kallade andliga erfarenheter. De flesta började se människor som helhetsprojekt med specifika mål och mening. Många upptäckte en väsentlig terapeutisk potential i människans nutids- och framtidsorientering. Begreppen 'ansvar' och 'val' blev enormt viktiga.

De nya metoderna utvecklades framför allt i USA och i Europa: Adler och senare Rogers började tidigt experimentera med grupper vilket senare inspirerade många andra, t ex inom gestaltterapi och transaktionsanalys. Den första kognitivterapin skapades av psykolog Albert Ellis som då kallade sin metod rationellterapi (RT). Först några år senare kom den hos oss mer kända kognitivterapin av Aaron Beck (KT). Båda ansatserna har resulterat i många kognitivterapi-varianter, inklusive kognitivbeteendeterapi (KBT).

Till de mest progressiva psykoterapeuter som på 60- och 70-talen utarbetade nya terapeutiska metoder i enlighet med den humanistiska psykologins principer hör utöver de redan nämnda: psykiater och psykolog Milton Erickson, psykolog Rollo May, psykiater Fritz Pearls, psykolog Laura Pearls, nyadlerianer Salvador Minuchin, Virginia Satir och Paul Watzlawick samt psykiater Ronald Laing.

Till de relativt nyaste psykoterapimetoderna, som har utvecklats i den humanistiska psykologins anda hör neurolingvistisk programering (NLP) och dialektisk beteendeterapi (DBT).

Den humanistiska psykologin med dess ofta diskuterade terapeutiska arbetsmetoder har förståeligt nog ökat allmänhetens intresse för en individuell psykologisk utveckling. Många ser numera personlighetsutveckling som en väg inte bara till större välbefinnande men även till bättre hälsa. Enligt de humanistiska psykologerna är vägen riktig men uppgiften inte alltid den lättaste varför det kan löna sig att skaffa en kompetent vägledare.